Nu kommer det bli en lång och djup historia och jag delger den med er för att jag vill att ni ska förstå effekterna av att ta bort kolhydraterna för mig.
För några år sedan började jag känna mig borta i huvudet. Jag upplevde en kronisk "fylla". Jag kände mig hela tiden som att jag hade druckit några glas vin. Det var jätteobehagligt och jag sökte såklart upp läkare. De gjorde massa tester på mig - tog alla möjliga blodprov, ögonundersökning (eftersom ibland kunde det svartna) och hjärnröntgen. Trots alla tester så visade det ingenting. Läkarna sa att jag var frisk som en nötkärna och förklarade istället att det var något psykiskt. Jag gick vid psykolog och bearbetade mycket i mig själv men ändå blev det ingen fysisk förändring. Jag gick åter igen till läkaren men han konstaterade fortfarande att jag var frisk. Gick till många andra läkare under den här tiden - jag visste att något inte stod rätt till.
För två år sedan kom jag i kontakt med Sockerbomben, skriven av Bitten Jonsson. Det var en sådan chockupplevelse att läsa hennes bok. Allt stämde på mig. Jag blev jättenyfiken på kostens påverkan på kroppen och hittade LCHF. Månaderna gick och jag ville sätta igång att äta klokt LCHF men jag klarade inte det. Mitt sockersug var för starkt och jag tyckte efter några dagars LCHF:ande att nu var det dags att "unna mig" min älskade marabouchoklad. Jag hittade alltid anledningar till att släppa på tyglarna. Det var en fruktansvärt jobbig tid för jag kände mig maktlös för sockret. Sockret och kolhydraterna styrde mig. Jag kunde ofta ställa mig och göra muffinssmet och smulpajsdeg och äta ur bunken. Ibland gick jag till skafferiet och tog några skedar med vaniljsocker. Men det absolut jobbigaste för mig var att jag alltid alltid alltid hade anledningar till att äta. Antingen var det för att fira något (och det hade gått så långt att ibland kunde jag fira att jag "orkade" ta mig igenom skoldagen), att jag var ledsen och behövde tröst, att jag behövde energi, att det var billigt... Alltid fanns det något. Och det skrämde mig att veta att jag tappat kontrollen totalt.
Förra året bestämde jag mig. Jag skulle bryta mitt sockerberoende. Förra sommaren var jag ifrån sockret i åtta veckor och mådde så fantastiskt bra. Det var knappt jobbigt och jag var extremt stolt över mig själv. Sen fick jag ett fall igen och ramlade tillbaka till sockerträsket. Nu har det varit lite från och till hela tiden och i början av min graviditet så fixade inte min kropp LCHF - det enda jag kunde få i mig var all form av potatis - strips, chips... Så då åt jag det. Men nu har jag återigen tagit tag i det och har varit sockerfri i sju dagar och mår bättre än på länge. Det värsta har gått över och nu är jag inne i den delen då jag känner att livet är meningslöst utan socker. Jag vet att det kommer släppa om ett tag och att jag kommer uppskatta annan mat. Hälsosammare mat. Det svåraste att vara ifrån är frukten. Jag älskar frukt men min kropp klarar inte av det. Jag blir "onykter" av alla typer av kolhydrater så jag har inget annat val än att vara ifrån det.
Det är min historia. Och oroa er inte - innan dessa sju dagar så har jag trappat ner successivt på sockret så att det inte blir någon större chock för min bebis (som förresten är beräknad om sex veckor).
Socker är gift. Glöm inte det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar